Flashback #4, Flashback #5

(fortsättning på projekt ”romantisera skiten ur det förflutna)

Sommar. 18 år gammal. Har nyss kommit ur ett långt förhållande. Förhoppningsfull över framtiden.

Sen kväll. Natt snarare, men fortfarande vaken och sitter ute på terrassen. Hans terrass. Det är stjärnklart, och vi väntar på att få se ett meteoritregn över oss. Ett av det slaget som bara händer vart hundrade år eller så. I handen har vi varsitt glas Sangria. ”Månen skiner så starkt ikväll”, säger han, och gör en liten konstpaus där han justerar filten vi har svept omkring oss. Han tar tag i min haka och fortsätter, ”om jag bara kunde så skulle jag ta ner den åt dej… så skulle du få bära den kring din hals i ett litet smycke… precis DÄR”. Han lägger sitt pekfinger mot min bröstkorg och jag fnittrar till, för det är ju bara så grymt cheesyt sagt.
Trots att han är flera år äldre än mig känns han på nåt vis oskyldigare, renare. Jag är förälskad. Jag är så satans förälskad. Och vi ser så fina ut bredvid varandra. Båda är långa, unga, solbrända, vältränade och jävligt blonda. De som vet av vår sommarfling har gett oss smeknamnen Barbie och Ken. Detta suckar jag högt över varje någon säger det, fast egentligen så gillar jag det i smyg.
Men när löven faller av träden hittar ändå tårarna oss. Det känns som att den lilla bubblan som innehöll mitt hopp om att kanske även jag kunde leva som en helt normal, vanlig och ljus människa sprack. Kanske var det en fånig idé till att börja med. Istället omfamnar jag återigen min skuggsida, förlikar mig med den.

Till hösten går jag tillbaka till bekanta spår. Det är vad jag kan, det är vad jag har erfarenhet av.

 

Tick tack tick tack.

Sommar. 25 år gammal. Har nyss kommit ur ett långt förhållande. Trasig och skör, men på bättringsväg.

Sen morgon. Eftermiddag snarare, men fortfarande i sängen. Hans säng. Sommaren har äntligen kommit och solstrålarna strilar in genom det öppna fönstret, erbjuder ett privat litet block av solljus i mitten av sängen att bada sig i. ”Nu ser du faktiskt ut lite som en katt, när du ligger där och drar dig”, säger han som halvsitter upplutad mot några kuddar vid sänggaveln. Rufsigt blont hår.
Trots att han är flera år äldre än mig känns han på nåt vis oskyldigare än mig, har ett rent ljus kring sig som jag dras till. Kanske, kanske, kanske kunde något av det ljuset hitta tillbaka till mig också, om jag bara vilade i hans ett tag. De som vet om vår grej anser oss omaka, men det skiter jag i. Han drar några fingrar förnöjsamt efter min rygg, ritar ilningar genom min kropp.
Nu som då hittar en liten sommarvind sin väg in. Båda är bakfulla men det gör ingenting. För en gångs skull känner jag mig fullständigt avslappnad och i ett med nuet. Är det månne så här som lyckliga människor känner sig? Orkar inte överanalysera saken. Jag överanalyserar alltid saker. Det är vackert just precis nu, och den vetskapen får räcka. Kanske behöver jag inte förstå mera än att ta vara på det. Det vi gör kommer ändå inte bli långvarigt, det vet jag, för varje gång vi närmat oss varandra så drar han sig undan ett tag. Det är okej. Jag tror inte han är redo för mera just nu. Och jag vet med all säkerhet att jag inte borde…
Snart ska också den här bubblan spricka. Men i stunden är den fin. Jag låter den vara så.

Till hösten går jag tillbaka till bekanta spår. Det är vad jag kan, det är vad jag har erfarenhet av.

Kanske kan någon, någon dag, förstå sig på mig utan att behöva dela mitt mörker. Kanske kan jag, någon dag, förstå att sluta kräva det.

 

Maybe she’s born with it, maybe it’s Satan

Finns få saker som går upp mot den första, uppfräschande, varma, och framför allt SVARTA koppen kaffe om morgonen ❤ Eller hur babes?! ❤

(Helt sjukt att jag fortfarande vandrar runt som singel med min toppenhumor, är det inte…)

Bellybling

Övervägt en längre period att ta hål i naveln, och eftersom jag jobbar på det ställe jag jobbar så är ju såna infall ganska… lättfixade, om vi säger så (tack Jamie!). Liksom why not. Och jag måste säga det känns som att piercingen alltid har varit där. Får hoppas den läker som den ska, min kropp har ju en liten tendens att vilja stöta bort allt ”extra”.

När jag ser på den så känner jag mig lite som att jag vill klä mig som Paris Hilton gjorde anno tidigt tvåtusental hela sommaren. Wish me luck with that.

Flashback #3

År 2015. Vårvinter. Vasa Centralsjukhus.

Jag har med nöd och näppe hittat en parkeringsplats till min bil, och går med tunga steg fram till den röda tegelbyggnaden. S-huset. Jag drar ett tungt andetag och stålsätter mig själv mentalt innan jag börjar gå upp för trapporna till andra våningen, onkologiska avdelningen. Inte vet jag egentligen varför det känns så jobbigt att komma hit, jag VILL ju träffa henne men… det är omständigheterna som gör det antar jag. Att man inte vet när det blir sista gången.

Hon sitter i en gungstol invid fönstret längst bort. Där ute skiner solen och fäller sina strålar längsmed sjukhuskorridoren. Det ger ett visst lugn. Min skugga blir lång bakom mig när jag går upp till henne. Vi kramar om varandra och jag slår mig ner på stolen bredvid. Det första hon gör är att förtjust slå ihop sina händer och ge mig en komplimang för hur jag är klädd den dagen. ”Ungdomligt och modernt”, så säger hon alltid. Hon frågar hur jag har det. Jag ljuger en smula och säger att allt är bara bra. Känns onödigt och tidsödande att säga annat.

Efter de typiska öppningsfraserna så övergår vi till att tala lite mer om hur hon mår. Om den senaste operationen, om cellgifterna och om hur de får en att må. Jag känner det finns ett behov hos henne att få prata om det, så jag lyssnar och stöder så gott jag kan även om jag känner att situationen är lite för tung för mitt psyke för att kunna ta den. Gräver in naglarna i handen en stund så att smärtan ska hålla ihop mig. Det funkar.

Efter en stund flyttar vi på oss till allrummet där man får ta kaffe. Samtalsämnena har flutit vidare till livet i allmänhet, och hon berättar bland annat om hur min pappa var som barn, och jag tänker att det här är ett samtal som jag aldrig får glömma bort. Besökstiden har redan gått ut, men hon verkar pigg och hittills har ingen kommit och kört ut mig så jag sitter kvar. Det är något mycket vackert i den klarhet med vilken vi nu talar med varandra, där ingen känsla och inget ämne är tabu. Rollerna av farmor och barnbarn har suddats ut, och vi umgås med varandra som människa till människa i den renaste möjliga form. Den form man tar till, när tiden rinner ut och allt som inte sagts behöver sägas på en gång. Det är först nu när ingen av oss håller tillbaka med orden som jag förstår, hur väldigt lik jag faktiskt är henne på många punkter. Jag önskar, att jag hade förstått det lite tidigare i livet.

Klockan är nu väldigt mycket efter besökstid och jag känner att för att inte störa de andra på avdelningen så borde jag kanske gå. Hon följer mig upp. Vi ställer oss vid fönstret en stund och tittar ut där de håller på att bygga en ny parkeringsplats, så det är ett stort spränghål i marken för tillfället. Småpratar om det en stund, tar saker mer tillbaka till vardagsnivå, grundar oss. Två sköterskor kommer gående förbi, och min farmor stannar dem och säger nåt i stil med ”Det här är mitt barnbarn som är och hälsar på. Titta, är hon inte häftig?!”. De håller lite obekvämt  med och går sen vidare. Jag fnittrar.
Det var en av de fina sakerna med henne. Jag kände alltid att hon var stolt över mig för den jag var, att det var min person som var det fina och inte så mycket fokus på vad jag åstadkommit och inte.

Efter att vi kramats hejdå och jag går min väg ner för trapporna har jag en egendomligt varm, men vemodig känsla i bröstet av att det här nog var en av de allra sista gångerna vi träffats i den här formen, i det här livet. Ett hejdå var bakom knuten. På nåt vis tror jag hon också visste det.
Tyvärr fick vi rätt.

Flashback #2

Klockan är halv 4 på natten. Min telefon ringer och jag svarar, yrvaket. En entusiastisk, och märkbart full röst skrålar i andra ändan.
”Hej, är du hungrig?”
”…va? Hördu det är mitt i natten, jag kom hem från mitt skift för nån timme sen, du väckte mig”
”Jag har köpt vårrullar till dig. Tänkte du kanske var hungrig efter jobbet”
”…alltså… va?”
”Vill du komma med till stranden på nattdopp?”

Jag gnuggar mig i ögonen och gäspar. Jävla galning. Men nog hade ju min sommar varit bra mycket tråkigare utan honom…

”Jaaajaaaaa jag kommer väl då. Vänta en stund så ska jag bara ta nån öl från kylskåpet… inte för att DU låter som att du behöver mer.”
”Ta en handduk åt mig också. Det regnar lite ute”
”Ska jag ta ett paraply?”
”Varför då? Vi ska ju ändå simma. Kom nu bara. Hejdå”

Jag går ut och där står han med en take-away låda i ena handen, proppfull med vårrullar. Vi kramas en stund och smyger sen iväg, gör ett stop förbi bilen hans efter en filt. Han börjar muttra nåt om hur långt det är att gå, och jag svarar nåt i stil med att han ska hålla käft nu bara för det här var hans idé.

Framme vid stranden står en klunga människor runt en bil och det blir lite problem för det är bekanta till oss båda. Måste fort komma på en orsak till varför vi är där och varför vi känner varandra. Min spontana reaktion är att spela full. Det går över förväntan, speciellt med tanke på att jag gick och la mig med smink på tidigare om kvällen, så jag ser högst troligen ut som att jag har festat hela natten.

”HEE-HEEEEEJ”, hojtar jag. ”VAD KUL ATT SE DEJJJJ DET VAR LÄNGE SEN. Fyfaaaaan vad jag är sliten alltså blev kanske drucket lite för mycket ikväll och jag träffade han här utanför krogen när den stängde och nu ska vi bada tänkte vi för ingen av oss orkar gå hem än bahahah, det är bara sommar en gång i året, men vi syns nåt du, hejdå”, sluddrar jag vidare och vinglar snabbt förbi utan att få några följdfrågor.

När vi är utom synhåll klättrar vi över ett staket till en annan del av stranden. Den är privat, men allt tillhör natten bara man håller sig tyst. Vi går ut på bryggan och klär av oss. Det är en varm natt, men sommarbrisen får alla små hårstrån att resa sig ändå. Ett steg i taget nerför stegen smeker och kittlar sig vattenytan uppåt längsmed våra kroppar innan vi tar våra första simtag. Jag hinner börja fundera på om det här faktiskt är en sån bra idé med tanke på att jag inte riktigt vet hur mycket han har druckit, och jag ber honom försiktigt att hålla huvudet ovanför ytan och inte dyka.
Vattnet är på den svalare sidan, och i något skede håller vi om varandra ”för kroppsvärme”, som vi säger, men egentligen är det väl ännu ett av alla svepskäl för att få komma nära.

Väl uppe på bryggan igen (utan drunkningsolyckor) ser vi lampan tändas i huset som är i anknytning till den privata strand vi är på. Fan, nu har vi väckt någon! Halvt påklädda roffar vi åt oss våra saker, hoppar tillbaka över staketet, och försvinner hand i hand ut i natten.

I en närliggande park vill mitt nattsällskap ta en liten paus. Han brer ut filten på gräsmattan och vi kurar ihop oss på den, tittar på solen som börjar gå upp och på nån gammal tant som söker pantburkar i skräpkorgarna. Vi somnar nästan där, men vaknar till när det börjar duggregna igen.

”Var ska du sova inatt?”, frågar jag honom.
”Tjaa… i bilen antar jag….”, säger han och tittar på mig med stora hundvalpsögon.
”Men jaaaajaa för i helvete du får väl sova hos mig då”, svarar jag, himlar lite med ögonen, och ler.

Vi reser oss upp och går den sista biten hem till mig, medan vi talar om vem av oss som egentligen är den värre människan som gjort jävligare saker, han eller jag. Det är lite oklart vem som vinner den jämförelsen. Kanske för att vi egentligen är genomsnälla båda två, men bara spelar tuffa.
”Du har ett hjärta större än evigheten självt”, säger han, lite sådär halvdramatiskt, och jag fnittrar förtjust till.

När vi närmar oss mitt så stannar han bakom hörnet en bit ifrån. Jag går först, låser upp grinden, och går in. När det gått någon minut följer han efter. Allt för att undvika skvaller.
Uppe i min våning lägger han på musik, jag minns inte vad, bara att det var nånting relativt dåligt. Han dansar och sjunger för mig och gör en sån jävla show att jag nästan håller på att tappa andan av skratt. Och nånstans där, i den stunden, kommer jag på att jaa, jag tror faktiskt jag äntligen har lärt mig att skratta från hjärtat igen. Och det är mycket tack vare den här idioten som springer fram och tillbaks över mitt golv och gör bättre piruetter än jag nånsin har åstadkommit.

Förlåt för att jag aldrig sa tack. Förlåt för att jag sen dess betett mig så arrogant. Jag skäms och vill bättra mig.

Bild från Juli 2016.