Flashback #4, Flashback #5

(fortsättning på projekt ”romantisera skiten ur det förflutna)

1235191_10201177367295067_236612932_n

Sommar. 18 år gammal. Har nyss kommit ur ett långt förhållande. Förhoppningsfull över framtiden.

Sen kväll. Natt snarare, men fortfarande vaken och sitter ute på terrassen. Hans terrass. Det är stjärnklart, och vi väntar på att få se ett meteoritregn över oss. Ett av det slaget som bara händer vart hundrade år eller så. I handen har vi varsitt glas Sangria. ”Månen skiner så starkt ikväll”, säger han, och gör en liten konstpaus där han justerar filten vi har svept omkring oss. Han tar tag i min haka och fortsätter, ”om jag bara kunde så skulle jag ta ner den åt dej… så skulle du få bära den kring din hals i ett litet smycke… precis DÄR”. Han lägger sitt pekfinger mot min bröstkorg och jag fnittrar till, för det är ju bara så grymt cheesyt sagt.
Trots att han är flera år äldre än mig känns han på nåt vis oskyldigare, renare. Jag är förälskad. Jag är så satans förälskad. Och vi ser så fina ut bredvid varandra. Båda är långa, unga, solbrända, vältränade och jävligt blonda. De som vet av vår sommarfling har gett oss smeknamnen Barbie och Ken. Detta suckar jag högt över varje någon säger det, fast egentligen så gillar jag det i smyg.
Men när löven faller av träden hittar ändå tårarna oss. Det känns som att den lilla bubblan som innehöll mitt hopp om att kanske även jag kunde leva som en helt normal, vanlig och ljus människa sprack. Kanske var det en fånig idé till att börja med. Istället omfamnar jag återigen min skuggsida, förlikar mig med den.

Till hösten går jag tillbaka till bekanta spår. Det är vad jag kan, det är vad jag har erfarenhet av.

 

Tick tack tick tack.

13012884_10207319695249427_8487330114644458124_n

Sommar. 25 år gammal. Har nyss kommit ur ett långt förhållande. Trasig och skör, men på bättringsväg.

Sen morgon. Eftermiddag snarare, men fortfarande i sängen. Hans säng. Sommaren har äntligen kommit och solstrålarna strilar in genom det öppna fönstret, erbjuder ett privat litet block av solljus i mitten av sängen att bada sig i. ”Nu ser du faktiskt ut lite som en katt, när du ligger där och drar dig”, säger han som halvsitter upplutad mot några kuddar vid sänggaveln. Rufsigt blont hår.
Trots att han är flera år äldre än mig känns han på nåt vis oskyldigare än mig, har ett rent ljus kring sig som jag dras till. Kanske, kanske, kanske kunde något av det ljuset hitta tillbaka till mig också, om jag bara vilade i hans ett tag. De som vet om vår grej anser oss omaka, men det skiter jag i. Han drar några fingrar förnöjsamt efter min rygg, ritar ilningar genom min kropp.
Nu som då hittar en liten sommarvind sin väg in. Båda är bakfulla men det gör ingenting. För en gångs skull känner jag mig fullständigt avslappnad och i ett med nuet. Är det månne så här som lyckliga människor känner sig? Orkar inte överanalysera saken. Jag överanalyserar alltid saker. Det är vackert just precis nu, och den vetskapen får räcka. Kanske behöver jag inte förstå mera än att ta vara på det. Det vi gör kommer ändå inte bli långvarigt, det vet jag, för varje gång vi närmat oss varandra så drar han sig undan ett tag. Det är okej. Jag tror inte han är redo för mera just nu. Och jag vet med all säkerhet att jag inte borde…
Snart ska också den här bubblan spricka. Men i stunden är den fin. Jag låter den vara så.

Till hösten går jag tillbaka till bekanta spår. Det är vad jag kan, det är vad jag har erfarenhet av.

Kanske kan någon, någon dag, förstå sig på mig utan att behöva dela mitt mörker. Kanske kan jag, någon dag, förstå att sluta kräva det.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s