Jag vill leva, för att jag vill leva

Jag hade en stark upplevelse idag.
Jag kom körandes med min bil längsmed en liten byaväg. Solen sken, snön glittrade, Bon Jovis Bed of Roses ljöd ur radion. Jag kom från att ha hälsat på min familj och gamla vänner. I tankarna fanns framtiden och äventyren i den.

Vägen gör en brant kurva framöver. Dålig sikt. Jag blir ryckt ur mina tanker när jag ser en stor lastbil möta mig, med hög fart och i ytterkurvan genandes mot min fil. Själv kör jag inte alltför långsamt heller, men vägen är glashal och jag vågar inte bromsa med risken för att tappa hjulfäste och glida okontrollerat rakt fram när jag behöver hålla mig så långt vid dikeskanten som möjligt.

”JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL INTE DÖ”, är orden som rusar genom mitt huvud och sekunderna känns långsamma när vi möts mitt i den brantaste biten av kurvan.

Allt går bra.
Och det är då insikten slår mig, det jag kände i den stunden jag trodde jag skulle krocka.
Jag vill inte dö. Jag vill inte dö, av den orsak att jag vill leva. Jag. Vill. Leva.
Det här kan låta banalt och självklart, men för mig har det inte alltid varit självklart. Jag har aldrig velat dö, jag har aldrig varit suicidal, men så snart som ett år tillbaka så spelade det mig heller inte så stor roll vilkendera jag var. Tankarna i en liknande situation då skulle mest ha varit i stil med ett apatiskt ”jaha, fan”. Och med det tänker jag på hur mycket som kan ändras på ett år, hur långt jag har kommit och hur långt jag ännu kan gå. För att jag vill leva och inte för att jag måste.

16998888_10209823650166735_7068455431974921196_n

En resa över vattenpotten

För att fira att det var min själaväns födelsedag förra veckan (på alla hjärtans dag, av alla dagar) så tog vi en liten trip över till Umeå i helgen.

På båten över från Vasa fick vi sällskap av Matias och Jenni.

img_6458img_6461img_6455Framme i Umeå sken solen, och vi hade några timmar på oss att kolla runt stan innan det var dags att checka in på hotellet. Vi bodde på Elite Hotel Mimer, kan varmt rekommenderas, där var sjukt fint med röda mattan och allt, hehe… Jag kände vi gjorde stället en god kontrast.

img_6480img_6488img_6468img_6467

Hotell chill. Looks can be deceiving, jag tror vi kollade på barnkanalen…

snapchat-991448188

Dags att göra sig fin för kvällen då… Herrn fixade först upp sitt eget hår, och sen gnällde jag tills han ställde i ordning mitt också 😉

img_6495img_6503snapchat-redimg_6506

Hörde av mina Turbojugendvänner i Umeå att det var punkgig på ett ställe som hette Droskan, så det föll väl liksom sig som det naturliga valet att dra dit då. Där spelade Twin Pigs, Svart Katt, och Bad Nerve. Nedan bild på Svart Katt.

img_6514

Det var väldigt kul att få träffa upp med människor som jag inte sett på ett bra tag, även om jag inte hann prata så mycket med alla eftersom det mest blev till att se band.

När vi kom ut igen hade det börjat snöa REJÄLT, och jag måste säga att det var riktigt vackert ute.

img_6521Spegelselfie i hotell-lobbyn, because why not.

img_6529Nästa morgon, sloknande spikes och hotellfrukost (…som var fenomenalt bra, efter den typiska första tallriken så åt jag obehärskat med plättar tills jag började må illa, för jo, jag är 5 år).
En jävla massa Kaurismäki vibbar i den här bilden, men jag lovar att vi var nog glada.

img_6533

Sen var det bara att hoppa på färjan och åka hem igen! Vi hade hyrt hytt den här vägen så vi sov mest, blev ju kanske inte sovit så mycket natten innan.

Måste säga att fast det kanske inte är sådär jätte-exotiskt att åka över vattenpotten så var det ändå väldigt skönt att få känna att man kommer bort ens lite… Jag blir lätt rastlös och irriterad om jag är på samma ställe allt för länge. Det är en mycket reell frustration som liksom känns som myror i benen. Samma händer om jag har varit ”duktig” för länge. Visst är det helt fint att vara hemma ett tag också, men om jag bara hade medlen för det skulle jag nog alltid vilja vara i rörelse… Äventyrarblod.

bty

Puss å gonatt!

 

Kärlek är Kärlek

Fick en kommentar på bloggen som gjorde mig inspirerad att skriva ett helt blogginlägg som svar, för jag tror inte jag kan hålla mig kort om ämnet, och det är ändå något jag har funderat att skriva om ur någon vinkel. Ju fler det når ut till desto bättre.

namnlos

Hej kära Anon och andra som funderat på dylika saker!

First things first – du är inte feg! Du har uppenbarligen rannsakat dig själv och funderat kring det här ämnet, läst på, och kommit fram till vad du identifierar dig som, vilket är en modig akt för det är aldrig lätt att ens för sig själv erkänna sig ”annorlunda” och utanför den såkallade normen, även när det som är annorlunda är något som man själv i sin egen värdegrund och i ett större perspektiv anser vara – som du säger – okej.
Sen det här med att komma ut… jag vill påstå att ens sexualitet är en stor bit av ens person, så det är självfallet skitkänsligt när det (beklagligtvis) finns en risk att vissa människor kan uttrycka sig… låt oss kalla det klumpigt… om ämnet. Jag har undrat nån gång om man som hetero egentligen reflekterar alls på samma vis över hur stor del av människans persona sexualiteten ändå är intrasslad med, när man inte tvingas på samma sätt, för man hör till normen.
Om jag hör någon säga nedlåtande saker om min läggning så GÖR det ont, även om det ”endast” är ett illaformulerat skämt. Det går med ilska att skaka av sig det när det är någon man knappt känner (för dem kan man stämpla som idioter utan att det gör en nån större förlust), men det är svårare om det är någon nära. Därför förstår jag att det måste vara sjukt mycket jobbigare att komma ut om man har orsak att tro att de närmaste, ens familj, kan ha svårigheter med det.
Det är så lätt för folk som inte är i samma sits att säga saker som ”MEN DU SKA SKIT I VA ANDRA TYCKER”, för även om det är helt sant i det här fallet så int fan e de ju lätt om det rör någon man älskar. Var sak har sin tid.
Jag har inte behövt vara modig på det viset, för jag hade en sån tur att en nära släkting till mig kom ut före mig och jag kunde se att ingen i familjen lyfte ens ett halvt ögonbryn om den saken, hennes flickvän var välkomnad som vem som helst annan. De har faktiskt inte kommenterat mitt eget utkommande alls, men jag vill ju tro att det samma skulle gälla mig om jag en dag kom hem med någon som inte var en man.
Jag kan dock förstå dig Anon med det där att ”göra sig” ÄNNU mer annorlunda än man redan är. Ibland har jag liksom lite önskat att jag var typ bi istället för pan, för att det känns som att mer människor vet vad bi är (hey guys, jag är inte attraherad till stekpannor, that’s not what it is). Sen att jag ju äldre jag blir dessutom börjat tvivla mer och mer på monogami som den optimala förhållandeformen för mig gör ju inte saken direkt bättre på den punkten heller… Ibland tror jag dock att det ”räddar” mig lite just det att jag ÄR en person som sådär annars också kan anses lite konstig, exempelvis med min stil. Så det förväntas kanske mer av mig än andra att jag ska vara annorlunda på andra plan också (vilket gör attityden till det som är annorlunda mera ”förlåtande”, när det sitter på mig som redan har en social identitet som den excentriska).

Ibland kan jag tycka att vi har byggt upp en för stor hype med det där att man ”sku måsta” gå ut med sin läggning officiellt. Känner du dig bekvämare med att inte göra det så behöver du faktiskt inte, och tro mig, det gör dig inte fegare än nån annan. Det är en ganska konstig procedur egentligen. Ingen hetero går ju ut med att de är hetero. I en drömvärld så sku dedär int behöv va nån juttu alls, man sku bara kuna va de man e från början.

Men det är heller inte så kul känsla det där att gå runt och känna som att man bär på en hemlighet. Själv kunde jag finna det jobbigt om jag stod i en cirkel med folk som talade om dessa ämnen, med alla möjliga typer av åsikter, och jag känner mig
A) som en spion, undercover
B) jävligt obekväm och rädd att nån ska säga nåt skit och jag ska vilja försvara mig för att jag känner det de sagt attackerar mig som person även om de ”bara” sagt det sådär annars – men inte riktigt känner jag kan ta vissa ord i min mun för att jag inte är ute med min läggning ännu och jag är inte redo att outa mig på ett sånt sätt.
Nu när folk vet om vem jag är så har jag fått ett alternativ C, vilket innebär att jag kan styrka mina åsikter på ett annat vis, och har en annan sorts pondus när jag talar om vilka saker som kan såra, så jag har faktiskt upplevt att det ger mer makt på den punkten.

Sen är det ju det där med att hitta partner också. Är man nyfiken på en samkönad konstellation så kan ju det förstås vara lättare att hitta om man har kommit ut. Det där tycker jag överlag är svårt. Ser jag exempelvis en tjej jag finner intresse för på krogen så inte fan vågar jag nu gå fram till henne då och ”göra bort mig” eftersom jag inte kan veta om hon är straight eller inte….. plus att jag helt annars också är helt fruktansvärt jävla awkward när det kommer till kvinnor, haha. Helt hemskt. De få gånger som en annan kvinna faktiskt har gjort närmanden så har jag blivit så ”tonårsnervös” så att jag i princip har sprungit åt andra hållet och sen ångrat mig.
Dejting appar där man actually kan se vem som är vad kan ju faktiskt hjälpa lite på traven där… Nujust har jag ett sånt problem som att jag har matchat med en sjuuuukt söt brud på Tinder och sen har jag i hela 4 jävla dagar gått runt och funderat på om jag borde skicka nåt åt henne och vad i så fall, haha. Nolo.
Nå, de va nu lite off subject. 😀

Det som triggade mig själv att komma ut sådär med pompa och ståt på social media (innan visste bara en par vänner) var faktiskt bland annat skjutningarna som skedde inne på en gayklubb i Orlando i somras. Jag blev bara så sjukt jävla arg alá ”you can’t silence us” att jag ville göra nåt sorts statement med att gå ut just precis då. Jag har många fel och brister – men min läggning är fan inte en av dem.

13423960_10207687950935589_1881435905405081077_n

Så, kära Anon med company. Var er själva och var stolta över det, för ni är jättefina, oavsett vilken läggning ni har och om ni har valt att gå ut med den eller inte. Och jag hoppas att ni alla får hitta en kärlek ni trivs med, och att ni ska få visa den så öppet som ni själva väljer och vill, och att ni ska ges det utrymmet i trygghet ❤

One month down, 11 more to go

Wow! Januari 2017 var en produktiv månad. Min mentala hälsa har hållits stabil såpass länge nu (minor breakdowns only) att jag kunnat fokusera och göra saker såsom jag har för mig att andra människor gör dem. Fick dock stegring igår på kvällen så det brukar vara ett tecken på att jag kanske börjar bli lite överbelastad… år 2015 hade jag stegring och feber varje dag flera månader i sträck, inte att rekommendera, man blir till sist bara som ett skal av sig själv.

Nå! Får hoppas Februari sjunger på samma vers som Januari i mitt fall. Problemet brukar ju lite vara att när jag mår bra så planerar jag in 45362 olika projekt/träffar med olika människor – som sen bara känns jobbiga och snudd på omöjliga att genomföra om det plötsligt ”svänger” och man står där med noll energi all of a sudden.

…förresten… på tal om nåt annat… ni vet den där känslan när det är lite halvtråkigt på jobbet så för att liksom liva upp stämningen en aning så piercar man sin egen näsa..? ..ajj inte..? …oh… nä det var ingenting, inte jag heller…

snapchat-1827883040

bdr

bdr

Feminist och burlesqueartist?

Burlesqueträningarna har kommit igång ordentligt nu efter en liten paus över jul. Vi övar två gånger i veckan och planerar gig däremellan. Ser ut att bli en spännande vår på den fronten.

Det finns folk som har ifrågasatt hur någon som kallar sig själv för feminist samtidigt kan hålla på med en sån hobby. Om det inte är hyckleri för att man sätter sig själv i ”the male gaze”, eller hur det nu varit myntat.
Jag förstår inte riktigt frågan.
För mig personligen går dessa två väl hand i hand utan vidare motsättning.
Burlesque för mig är ett tryggt utrymme där min sexualitet och sensualitet i egenskap av kvinna får ta upp precis så mycket plats som den vill, oifrågasatt. Där JAG får ta upp precis så mycket plats som jag vill. Där jag får äga min kropp, vara stolt över den precis som den är, utan skam. När jag uppträder är det JAG som är aktören, den som bestämmer, den som gör. Jag väljer helt själv vad jag vill att publiken ska se, vilken historia det är jag vill berätta på scenen. Jag är fri, fri i mig själv och att utforska och lära mig av de roller jag tar mig an. Ingen kan ta det här utrymmet ifrån mig.
Burlesque har lärt mig att betrakta min femininitet som ett starkt uttryck som jag vill framhäva, inte förminska eller gömma bort.
Och när vi nu talar om saken så kan jag också berätta att mer än hälften av publiken ofta är kvinnor de med. Som genom showen förhoppningsvis själva får gå hem med en del av den magi jag upplever på scenen. Det är mitt mål.

…och vid sidan om den mer allvarsamma vinkeln så är det ju faktiskt grymt kul också 😉

Och nu KAN ju inte jag hålla mig från att köra nån sorts nostalgisk bildbomb här. Vi gör uppskattningsvist mellan 20-30 uppträdanden i året, och kör mestadels klassisk cabarét. Vi hittas på facebook HÄR 🙂

Backstage innan mitt allra första gig (som gruppens pick-up tjej här ännu), vid café Kulma, år 2013.img_2842

img_2846

Backstage vid Stadsteatern, tired but happy after gig!

black-edges

Dramatik!

1511114_10201039233137542_1094031860_n

Gig på Café Ernst vid Wasa Teater 2014. Foton av Jacob Åberg.

img_9091img_9033img_9096img_9110img_9147Backstage före något av uppträdandena vi har haft på Central. Eftersom det är många snabba ombyten mellan låtarna så är det bra med så här mycket plats att få sortera upp sina kläder på. Ibland kan jag säga det är bra mycket mindre lyxigt på den fronten (läs: invavessor och dylikt), men vi är glada ändå 😀 Man utgår från situation och improviserar helt enkelt.

2014-11-22-18-07-38

Konstens natt (2015 kanske..?) inne på Ylikiva, där vi hade flera olika sett under dagens lopp.

11825197_10205698946811729_3826904845811486106_n11228510_700957193381136_3385952644878024893_nh

Uppträdande till livemusik på Fondis Street Jazz 2015, tillsammans med Wasa Groove Unit Big Band.

10614208_676789855797870_412755723371705659_nLouLou D’vil (Miss Exotic World – Reigning Queen of Burlesque 2013 at the Burlesque Hall of Fame) kom och höll workshop för oss en sommar, grymt härlig kvinna!

11075292_10204788241884675_1022015076008221609_n

Photoshoot inne i stadshuset.

11406606_674047082738814_3476041503135489177_o

Show på Amarillo…

 

img_6141img_6145

…sooooom slutade lite sådär spontant senare på kvällen med en delad scen tillsammans med Twisted Misters.

img_6180

På tal om att sådär spontant hamna på en delad scen med nån så tror jag nog att min favoritkeikka var på Hietskurock för nåt år sen (2015?). Vi uppträdda i flera sett under alla dagar festivalen pågick, och i nåt skede över några öl backstage så blev det överenskommet med Pelle Miljoona att när han spelar sin sista låt (Tahdon Rakastella Sinua) så ska vi komma upp på scenen och köra lite improvisationsburlesque. Helt sjukt kul! Fick också träffa de fantastiska kvinnorna i Girlschool, vilket inte heller händer varje dag direkt.

10408513_10152434448233743_4818539893859099414_n1920534_502331419910382_7415822186316323419_n10592840_502332226576968_5024056622769329271_n10592918_502332869910237_8787286658869206616_n10527835_505004039633231_2161483283874296702_n

Backstage före festivalen Viva la Burlesque 2014

2014-05-24-18-39-272014-05-24-20-34-55

Hade nån sagt åt mig när jag var tonåring att jag skulle spela clown,  stundvist helt själv, på en stor scen inför publik, så hade jag antagligen skrattat dem rakt upp i fejset. Jag är rädd för clowner. Men det gick bra ändå.

2014-05-24-20-33-22

 

”BonBon Voyage” på El Gringo, 2016.

13055439_823651831111671_2892390107247514644_n

Följande var ett gig som vi hade nyligen i Tampere tillsammans med människorna på  La Strada, som är en teatergrupp där medlemmarna har intellektuella funktionshinder. Superbra feelis, gör gärna om nåt liknande!

15380663_10154398673583743_6604780061021746297_n

Den här bilden är kvalitetsmässigt dålig, men den är ändå en av mina favoriter, för det syns verkligen här hur roligt vi har tillsammans ❤ Backstage på en fest med 50-talstéma, 2016.

13226872_10153829485833743_7839506676428743522_n

Så mycket kul har vi haft, and more will there be, so keep your eyes peeled! 😉

1403079_673471972796325_8915916540555317731_o14670723_927403880736465_2535756270319960629_n

Sånt där som bara görs på film

Nyss hemkommen från Tammerfors. Hälsade på herr moitié, tänkte att om jag har några dagar ledigt från jobbet för att skriva hemtenter och dylikt så kan jag lika bra göra det hos honom som här i Vasa. Mindre distraktioner och press med det miljöombytet. Han har en lugnande effekt på mig. Varför vet jag inte, karln är ju lätt vansinnig.
När jag klev på tåget hem igårkväll stod han utanför mitt tågfönster och gjorde pantomimer tills tåget började röra på sig… då började han springa längsmed tåget och vinkade och kastade slängkyssar och ställde till med en riktig jävla scen tills han inte kunde springa mer. Jag kan nu med erfarenhet säga att det är ganska iögonfallande när en gammal punkare (okej, han är inte SÅ gammal – men det är liksom skillnad på punkår och vanliga år) med blått hår iklädd tartanmönstrat och nitar gör detta. Jag höll på att skratta ihjäl mig medan mina stackars medpassagerare inte riktigt visste vart de skulle lägga blicken (det är ju trots allt Finland vi talar om nu, landet där allt är lite lätt obekvämt if we are to trust the memes). Jag såg tjejen bredvid mig sitta och stirra på sina skor med ett sånt där ansträngt uttryck i ansiktet som man har när man vill skratta men försöker hålla sig… för att sen anteckna något i sin dagbok.

Så att. Tråkigt får man ju i alla fall inte.

img_20170125_232326_071

En bättre period

Ingen aktivitet här på lite över en vecka. Men, det är oftast ett bra tecken när det gäller mig. Kreativa processer som att skriva är sällan något jag gör när jag är lycklig och glad och existerar i stunden. Det är något jag gör för att få det där ”andra” ut ur mig, så att jag kan se på det med distans.

Det har varit väldigt skönt att kunna känna igen sig själv den senaste tiden, känna sig på gott humör och motiverad för saker men utan de sedvanliga stresskänslorna. Vilket är jävla tur för just nu är det mycket som händer. Har jobbat extra, gjort piercingträning, tagit upp studierna, börjat instruera mina dansfitnesstimmar igen efter en paus sen i höstas, bokat in gigs och träningar med burlesquegruppen, planerat allehanda projekt och funderat kring nya möjligheter som dykt upp.
Nackdelarna med det här är väl att det sociala livet lider för att jag inte orkar hantera det också samtidigt, men det känns heller inte lika akut med det jämfört med resten som jag har negligerat när jag mått mindre bra. På min to-do lista står det faktiskt ordagrannt att nu måste du svara åt den här och den här personen, för även det där med social media kan bli överbelastande för mig. Det blir sådär ibland när man själv är något av en ensamvarg, man glömmer att ta kontakt med människor, inte för att man inte skulle tycka om dem – jag älskar mina vänner och min familj till månen och tillbaka – utan för att man liksom är lite FÖR bekväm i eget sällskap (och i mitt fall, behöver mycket egentid för att alls må bra). Jag kan gå många dagar utan att känna något behov av att socialisera, men sen när jag väl gör det så gör jag det gärna ganska intensivt och i flock. Får väl bara hoppas att folk har nån sorts förståelse och tolerans för saken (lovar, jag försöker mitt bästa)… fast i och för sig, om de inte har det, så är vi kanske inte the best match to begin with heller.
Du räcker till precis så som du är.

P.S. Jag har skaffat fluga och känner mig stilig i den. Det var allt. Hejdå.

16194902_10209500046516846_9056321828709882081_n