Flashback #3

År 2015. Vårvinter. Vasa Centralsjukhus.

Jag har med nöd och näppe hittat en parkeringsplats till min bil, och går med tunga steg fram till den röda tegelbyggnaden. S-huset. Jag drar ett tungt andetag och stålsätter mig själv mentalt innan jag börjar gå upp för trapporna till andra våningen, onkologiska avdelningen. Inte vet jag egentligen varför det känns så jobbigt att komma hit, jag VILL ju träffa henne men… det är omständigheterna som gör det antar jag. Att man inte vet när det blir sista gången.

Hon sitter i en gungstol invid fönstret längst bort. Där ute skiner solen och fäller sina strålar längsmed sjukhuskorridoren. Det ger ett visst lugn. Min skugga blir lång bakom mig när jag går upp till henne. Vi kramar om varandra och jag slår mig ner på stolen bredvid. Det första hon gör är att förtjust slå ihop sina händer och ge mig en komplimang för hur jag är klädd den dagen. ”Ungdomligt och modernt”, så säger hon alltid. Hon frågar hur jag har det. Jag ljuger en smula och säger att allt är bara bra. Känns onödigt och tidsödande att säga annat.

Efter de typiska öppningsfraserna så övergår vi till att tala lite mer om hur hon mår. Om den senaste operationen, om cellgifterna och om hur de får en att må. Jag känner det finns ett behov hos henne att få prata om det, så jag lyssnar och stöder så gott jag kan även om jag känner att situationen är lite för tung för mitt psyke för att kunna ta den. Gräver in naglarna i handen en stund så att smärtan ska hålla ihop mig. Det funkar.

Efter en stund flyttar vi på oss till allrummet där man får ta kaffe. Samtalsämnena har flutit vidare till livet i allmänhet, och hon berättar bland annat om hur min pappa var som barn, och jag tänker att det här är ett samtal som jag aldrig får glömma bort. Besökstiden har redan gått ut, men hon verkar pigg och hittills har ingen kommit och kört ut mig så jag sitter kvar. Det är något mycket vackert i den klarhet med vilken vi nu talar med varandra, där ingen känsla och inget ämne är tabu. Rollerna av farmor och barnbarn har suddats ut, och vi umgås med varandra som människa till människa i den renaste möjliga form. Den form man tar till, när tiden rinner ut och allt som inte sagts behöver sägas på en gång. Det är först nu när ingen av oss håller tillbaka med orden som jag förstår, hur väldigt lik jag faktiskt är henne på många punkter. Jag önskar, att jag hade förstått det lite tidigare i livet.

Klockan är nu väldigt mycket efter besökstid och jag känner att för att inte störa de andra på avdelningen så borde jag kanske gå. Hon följer mig upp. Vi ställer oss vid fönstret en stund och tittar ut där de håller på att bygga en ny parkeringsplats, så det är ett stort spränghål i marken för tillfället. Småpratar om det en stund, tar saker mer tillbaka till vardagsnivå, grundar oss. Två sköterskor kommer gående förbi, och min farmor stannar dem och säger nåt i stil med ”Det här är mitt barnbarn som är och hälsar på. Titta, är hon inte häftig?!”. De håller lite obekvämt  med och går sen vidare. Jag fnittrar.
Det var en av de fina sakerna med henne. Jag kände alltid att hon var stolt över mig för den jag var, att det var min person som var det fina och inte så mycket fokus på vad jag åstadkommit och inte.

Efter att vi kramats hejdå och jag går min väg ner för trapporna har jag en egendomligt varm, men vemodig känsla i bröstet av att det här nog var en av de allra sista gångerna vi träffats i den här formen, i det här livet. Ett hejdå var bakom knuten. På nåt vis tror jag hon också visste det.
Tyvärr fick vi rätt.

4 reaktioner på ”Flashback #3

  1. Vilket fint sista möte ni fick ändå. Jag tror, precis som du skriver, att man vet när man inte har länge kvar att leva. Sista tiden innan min faffa dog pratade han om ett ställe där allt var så bra, alla de bästa sköterskorna tog hand om honom där, och han hade inte längre ont. Det var bara det att det stället inte fanns på riktigt. Kanske var det dit han kom sen…

    • Vi träffades ännu en gång efter det här, men då var hon så sjuk så jag vill hellre minnas det här som den sista gången. Tror hon hade också velat det.
      Fint det du berätta om din faffa! Vi ska tro att det är just på ett sådant ställe han är nu, men inte behöver några sköterskor 🙂

  2. Vad fint skrivet. ❤️ Och värdefullt att skriva ner så länge du minns det så tydligt. Jag kommer ihåg att hon berättade att du hade varit och hälsat på. Vilket hon uppskattade. Jag var också körande till Vasa under den sjukhusvistelsen. Och kommer ihåg hur allrummet såg ut där. Och visst var fammo/mommo bra på att se det bästa hos alla sina barnbarn. För ni är ju alla brillianta på helt olika saker och inom helt olika områden. Hon fick nog en finfin hög med barnbarn och jag är så glad att hon hann träffa och lära känna er alla åtta. Acke pratade mycket om Mommo speciellt det första året efter att hon hade dött. Och skrev brev och ritade teckningar till henne. Ett brev lade han på en sten ute i vår trädgård, så hon skulle kunna läsa det där. Uppe från molnen. Så även om han bara var sex år gammal våren 2015 (och vi bodde rätt långt borta från hembyn), så har han ändå många fina minnen av henne. Vilket jag är väldigt tacksam över. För hon var nog en person väl värd att minnas. Och jag är säker på att hon är superstolt över er alla där hon sitter uppe bland molnen. ❤️ Och det är alltid ett nöje att läsa dina välformulerade och insiktsfulla texter. Fast just den här blev man lite ledsen i ögat av (av förklarliga orsaker). Tack för att du delade med dig av dina minnen. 🌺

    • Jo det kom till mej här en dag att mitt minne kommer inte heller alltid att vara så bra som jag vill tro, att även de starkare minnena så kommer tyvärr bli vagare med åren, så det är bäst att skriva ner! Har redan glömt mer än vad jag vill. Fast sen igen, fast detaljer suddas ut i minnen så brukar nog känslorna med dem ändå leva kvar, det verkar vara det som far sist.
      Jo jag har faktiskt någon gång tänkt på det där, att vi alla kusinerna har blivit så bra på så olika saker! Mångsidiga och bra gener måste vi ha, haha 😉
      Det är nog jättevärdefullt att både Acke och Viktor hann få spendera tid med henne, och de fick lära känna henne och hon dem. Ojj så fint av Acke att lägga ut brev ❤ Och fint att ha sparat sånt sen också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s