Flashback #2

Klockan är halv 4 på natten. Min telefon ringer och jag svarar, yrvaket. En entusiastisk, och märkbart full röst skrålar i andra ändan.
”Hej, är du hungrig?”
”…va? Hördu det är mitt i natten, jag kom hem från mitt skift för nån timme sen, du väckte mig”
”Jag har köpt vårrullar till dig. Tänkte du kanske var hungrig efter jobbet”
”…alltså… va?”
”Vill du komma med till stranden på nattdopp?”

Jag gnuggar mig i ögonen och gäspar. Jävla galning. Men nog hade ju min sommar varit bra mycket tråkigare utan honom…

”Jaaajaaaaa jag kommer väl då. Vänta en stund så ska jag bara ta nån öl från kylskåpet… inte för att DU låter som att du behöver mer.”
”Ta en handduk åt mig också. Det regnar lite ute”
”Ska jag ta ett paraply?”
”Varför då? Vi ska ju ändå simma. Kom nu bara. Hejdå”

Jag går ut och där står han med en take-away låda i ena handen, proppfull med vårrullar. Vi kramas en stund och smyger sen iväg, gör ett stop förbi bilen hans efter en filt. Han börjar muttra nåt om hur långt det är att gå, och jag svarar nåt i stil med att han ska hålla käft nu bara för det här var hans idé.

Framme vid stranden står en klunga människor runt en bil och det blir lite problem för det är bekanta till oss båda. Måste fort komma på en orsak till varför vi är där och varför vi känner varandra. Min spontana reaktion är att spela full. Det går över förväntan, speciellt med tanke på att jag gick och la mig med smink på tidigare om kvällen, så jag ser högst troligen ut som att jag har festat hela natten.

”HEE-HEEEEEJ”, hojtar jag. ”VAD KUL ATT SE DEJJJJ DET VAR LÄNGE SEN. Fyfaaaaan vad jag är sliten alltså blev kanske drucket lite för mycket ikväll och jag träffade han här utanför krogen när den stängde och nu ska vi bada tänkte vi för ingen av oss orkar gå hem än bahahah, det är bara sommar en gång i året, men vi syns nåt du, hejdå”, sluddrar jag vidare och vinglar snabbt förbi utan att få några följdfrågor.

När vi är utom synhåll klättrar vi över ett staket till en annan del av stranden. Den är privat, men allt tillhör natten bara man håller sig tyst. Vi går ut på bryggan och klär av oss. Det är en varm natt, men sommarbrisen får alla små hårstrån att resa sig ändå. Ett steg i taget nerför stegen smeker och kittlar sig vattenytan uppåt längsmed våra kroppar innan vi tar våra första simtag. Jag hinner börja fundera på om det här faktiskt är en sån bra idé med tanke på att jag inte riktigt vet hur mycket han har druckit, och jag ber honom försiktigt att hålla huvudet ovanför ytan och inte dyka.
Vattnet är på den svalare sidan, och i något skede håller vi om varandra ”för kroppsvärme”, som vi säger, men egentligen är det väl ännu ett av alla svepskäl för att få komma nära.

Väl uppe på bryggan igen (utan drunkningsolyckor) ser vi lampan tändas i huset som är i anknytning till den privata strand vi är på. Fan, nu har vi väckt någon! Halvt påklädda roffar vi åt oss våra saker, hoppar tillbaka över staketet, och försvinner hand i hand ut i natten.

I en närliggande park vill mitt nattsällskap ta en liten paus. Han brer ut filten på gräsmattan och vi kurar ihop oss på den, tittar på solen som börjar gå upp och på nån gammal tant som söker pantburkar i skräpkorgarna. Vi somnar nästan där, men vaknar till när det börjar duggregna igen.

”Var ska du sova inatt?”, frågar jag honom.
”Tjaa… i bilen antar jag….”, säger han och tittar på mig med stora hundvalpsögon.
”Men jaaaajaa för i helvete du får väl sova hos mig då”, svarar jag, himlar lite med ögonen, och ler.

Vi reser oss upp och går den sista biten hem till mig, medan vi talar om vem av oss som egentligen är den värre människan som gjort jävligare saker, han eller jag. Det är lite oklart vem som vinner den jämförelsen. Kanske för att vi egentligen är genomsnälla båda två, men bara spelar tuffa.
”Du har ett hjärta större än evigheten självt”, säger han, lite sådär halvdramatiskt, och jag fnittrar förtjust till.

När vi närmar oss mitt så stannar han bakom hörnet en bit ifrån. Jag går först, låser upp grinden, och går in. När det gått någon minut följer han efter. Allt för att undvika skvaller.
Uppe i min våning lägger han på musik, jag minns inte vad, bara att det var nånting relativt dåligt. Han dansar och sjunger för mig och gör en sån jävla show att jag nästan håller på att tappa andan av skratt. Och nånstans där, i den stunden, kommer jag på att jaa, jag tror faktiskt jag äntligen har lärt mig att skratta från hjärtat igen. Och det är mycket tack vare den här idioten som springer fram och tillbaks över mitt golv och gör bättre piruetter än jag nånsin har åstadkommit.

Förlåt för att jag aldrig sa tack. Förlåt för att jag sen dess betett mig så arrogant. Jag skäms och vill bättra mig.

18834730_10210655296677378_1976521188_n

Bild från Juli 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s