Jag vill leva, för att jag vill leva

Jag hade en stark upplevelse idag.
Jag kom körandes med min bil längsmed en liten byaväg. Solen sken, snön glittrade, Bon Jovis Bed of Roses ljöd ur radion. Jag kom från att ha hälsat på min familj och gamla vänner. I tankarna fanns framtiden och äventyren i den.

Vägen gör en brant kurva framöver. Dålig sikt. Jag blir ryckt ur mina tanker när jag ser en stor lastbil möta mig, med hög fart och i ytterkurvan genandes mot min fil. Själv kör jag inte alltför långsamt heller, men vägen är glashal och jag vågar inte bromsa med risken för att tappa hjulfäste och glida okontrollerat rakt fram när jag behöver hålla mig så långt vid dikeskanten som möjligt.

”JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL INTE DÖ”, är orden som rusar genom mitt huvud och sekunderna känns långsamma när vi möts mitt i den brantaste biten av kurvan.

Allt går bra.
Och det är då insikten slår mig, det jag kände i den stunden jag trodde jag skulle krocka.
Jag vill inte dö. Jag vill inte dö, av den orsak att jag vill leva. Jag. Vill. Leva.
Det här kan låta banalt och självklart, men för mig har det inte alltid varit självklart. Jag har aldrig velat dö, jag har aldrig varit suicidal, men så snart som ett år tillbaka så spelade det mig heller inte så stor roll vilkendera jag var. Tankarna i en liknande situation då skulle mest ha varit i stil med ett apatiskt ”jaha, fan”. Och med det tänker jag på hur mycket som kan ändras på ett år, hur långt jag har kommit och hur långt jag ännu kan gå. För att jag vill leva och inte för att jag måste.

16998888_10209823650166735_7068455431974921196_n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s