Sätt mig i lågor

Jag älskar dem, de som öppet brinner. De som har en nästintill desperat passion i ögonen, som både skrattar och gråter ofta, de som är karismatiska, de som ibland är för mycket, de som vågar glöda och kämpa för något de älskar och tror på även om man kan se att det ibland gör ont. De som är som färgen röd. Deras energier sticker ut i mängden och jag dras till dem, avundas dem.

Jag saknar att brinna. Jag besatt elden förut, men i tvivel och tvekan och viljan att vara världen till lags kvävdes och förgicks den. Ibland vågar jag drömma och tro, och känner hur glöden hettar till i hjärtat av hur mycket jag vill. I mina tankar söker jag möjligheterna, gör upp planer som ska föra mig dit jag känner mitt öde hör hemma. Känner frustrationen över var jag är nu, både fysiskt och psykist, det går för långsamt framåt samtidigt som det känns som att tiden rinner iväg och jag borde ta tillvara på min ungdoms charm. En gnagande ångestkänsla gör sig märkbar. Vore jag inte lyckligare om jag bara nöjde mig istället? En liten flicka från en liten by i Österbotten, trou it att do e naa. Va gaar do me hande näsaställningin för. Va lagar do de märkvärdi no. Slut skapa de till.

Den lilla rösten där djupt inne försöker skrika, tända elden igen. Hon klöser och krafsar och bits för att komma ut. Ibland går det, och med en vision kommer hopp och det känns som att livet får mera mening. Andra gånger hinner jag inte ens så långt innan ångesten kommer. Jag har identifierat den som känslan av självhat för att jag inte försöker tillräckligt hårt, i krock med känslan av rädsla för att misslyckas om jag försöker tillräckligt hårt – och behöva inse att nä, jag var faktiskt inte tillräcklig för det här – i krock med vetskapen om att jag är intelligent och har potential (…som givetvis inte får gå till spillo, nejnej). Kognitiv dissonans som resulterar i att kropp och själ fryser på stället, låser sig, och jag klarar inte av att göra vare sig det jag vill eller det jag ska. Till sist blir det lättare att bara släppa in depressionen som ett faktum. Utan hopp kommer apati – mindre känslor i omlopp och inga skrikande röster att tampas med. En enkel men på jävligt många sätt felande strategi.

Ta en utbildning som ger de ett säkert jobb å int na pjasas, gift de me en rejälan kaar, bygg hus, skaff na ungar, gaa i pansjoun, döi å bli begraavd täär do vart föödd. 
Men tänk om itt ja e så säker på att ja vill he, va fan ska vi göra åt han sakin tå?

window-gradient-map

2 reaktioner på ”Sätt mig i lågor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s