Flashback #1

Decemberkväll. Året är 2015. Fest hos en vän.

Han kommer och rycker mig lite åt sidan. Lågmäld, bekymmer i ögonen och en rynka i pannan. ”Kix du måste hjälpa mej”, säger han. ”Hon är där ute, hon vill inte komma in, jag vet inte vad jag ska göra, hon gråter och säger att hon inte orkar leva mera”.
Jag följer honom ut. Det sedvanliga leende pokerfacet jag övat upp under åren är påklistrat så att ingen ska bli nyfiken och undra vad som är på gång.

Hon har lagt sig ned på rygg på isen och snön på gårdsplanen, iklädd en svart spetsklänning och en jacka med dragkedjan öppen.
”Hej. Vad gör du? Ska du int komma in? Din vän är orolig för dej”
”…nä… Där e så mycket folk och ja har dödsångest och ja känner int riktigt ja hör hemma nånstans… de e komplicerat… men gå in du bara, de e okej. Ja stannar här.”
”Men… int kan du ju ligga här heller, de e ju skitkallt… Kan du int snälla komma in?”
”Nä, ja tror int ja klarar av de just nu… Gå in du bara”
Jag försöker lite tafatt dra upp henne på benen men hon säger att hon inte orkar. Jag ser på henne att hon verkligen menar det, att hon inte orkar. Det här är inte bara nån sorts fyllegrej för att vara dramatisk, hon är inte sån.
”Jaha… nåmen om int du kommer dej upp så lägger ja väl mej ner också, så behöver ingen fundera va du gör här. De ser liksom int lika konstit ut om vi e två”
Så där ligger vi då bredvid varandra, sådär passligt dåligt klädda för en finsk vinternatt. Efter en stund kommer folk ut från festen för att röka och undrar mycket riktigt vad fan vi håller på med. ”Vi tittar på stjärnorna”, svarar jag. ”Jaha… de lät ju mysit… nämen om vi å sku joina”. Helt plötsligt är vi många som ligger där i snön och stirrar mot himlen, en natt när det inte ens var speciellt stjärnklart egentligen. På sätt och vis känns stunden ganska vacker omständigheterna till trots.

I något skede kommer vi alla på fötter och går in. Hon och jag går och sätter oss överst i trappan där vi får vara ensamma och pratar länge och öppet om livet och längtan och tomheten och ilskan och kärleken. Med känslighet i orden lägger hon fram sin situation och med självreflekterande men hård intelligens plockar hon den i småbitar. Det finns en skörhet i hennes uppenbarelse och en sårbarhet i hennes röst som i mina ögon gör henne så beundrandsvärt stark för att det jag ser är krigarinnan i den svåraste av kamper – den mot henne själv – att jag stundvist får impulser att smeka henne över håret och kyssa henne för att visa hur fin hon faktiskt är. Men riktigt så modig är jag inte. Ord får duga denna gång.

img_1574

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s